Idag skrev jag en kolumn i Hbl om varför vi behöver forskning och vetenskap, och hur viktigt det är att vi förstår hur kunskap formas och omformas. Jag håller med mig själv, men jag är också medveten om att det inte är lätt och att absoluta svar sällan finns. Detta är inte minst sant vad gäller forskning om psykiatrisk vård och psykoterapi.

Människor med ätstörningar och deras anhöriga undrar förståeligt nog ofta vilken den bästa behandlingen är. Det är en svår fråga, och som även beskrivs här är det mycket vi ännu inte vet. I korthet kan sägas att vi vet att familjebaserad terapi ofta är välfungerande i vården av barn och ungdomar med anorexia nervosa. I vården av bulimia nervosa och hetsätstörningsstörning finns belägg för att kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell terapi ofta leder till goda resultat. Det är förstås också individuellt vad som passar vem, och därför måste vi alltid utgå från individens unika situation och behov. Trots att de flesta får hjälp, börjar må bättre och blir friska, blir ca 10-20% av personer med ätstörningar tyvärr inte friska utan sjukdomen fortsätter som svår och långvarig. Många får alltså inte tillräcklig hjälp av de bästa behandlingsformer vi har idag. Därför måste vi fortsätta utveckla bättre vårdmodeller, och också testa dem i vetenskapliga studier. Det är inte patienterna som ska anpassa sig till vårdmodellerna, utan vården som ska utvecklas för att allt bättre erbjuda patienter det de behöver.

Ta hand om dig, och våga söka vård om du behöver den. Du är värd att få hjälp och du är värd att må bra.

/Monica Ålgars