Forskning

Maria och demonen - om ätstörningar hos vuxna

På Yle Arenan finns en väldigt fin och gripande dokumentär om Maria, 46 år, som lider av anorexi. Dokumentären heter Maria och demonen, och är gjord av Jan-Olof Svarvar. Jag rekommenderar den varmt, den lyfter fram viktiga ämnen som det tyvärr inte talas så mycket om: långvariga ätstörningar, och ätstörningar hos vuxna. Ätstörningar är vanligast hos ungdomar och unga vuxna, vilket gör att en stor del av både forskning och behandling är inriktad och baserad på denna grupp. Men ätstörningar drabbar också äldre vuxna, och det är jätteviktigt att även detta lyfts fram. Ätstörningar i vuxenålder kan handla om att en insjuknat i yngre ålder och att sjukdomen fortsatt; att en tidigare insjuknat och tillfrisknat, men sjukdomen blossar upp igen; eller att en insjuknar för första gången i vuxenålder. Svåra livshändelser, livsförändringar,  kroppens förändringar i samband med t.ex. att få barn eller då en blir äldre är exempel på faktorer som kan påverka eller utlösa insjuknandet. 

Bild: Olof Film

Bild: Olof Film

Maria och demonen skildrar skickligt och finstämt anorexins ambivalens, smärtsamhet och komplexitet. Att veta, förnuftsmässigt, vilka förändringar som behövs för att bli frisk, och hur svårt det kan vara att tillämpa denna vetskap på sig själv. Att vilja bli frisk, och samtidigt vara livrädd för det. Svårigheten att bryta inrutade och kanske också tvångsmässiga vanor, även om en vill. Men också hoppet, kämparglöden, att resa sig upp, om och om igen. Maria beskriver också många av de psykologiska aspekter jag skrivit om tidigare: rutiner, tvångsmässighet, behov av kontroll, och hur sjukdomen nästlat sig in i hennes upplevelse av sig själv. Hon beskriver även personlighetsdrag, vilket vi vet att har ett samband med risken för att insjukna i ätstörningar , och även kan påverka tillfrisknandeprocessen. Även traumatiska händelser är riskfaktorer för att insjukna.

Dokumentären visar också hur tung och svår denna sjukdom ofta är för hela familjen, och samtidigt vilket oerhört värdefullt stöd familj och nära är. Trots det svåra och smärtsamma, finns det också mycket hopp och värme i filmen. Jag önskar Maria och hennes familj allt gott, och skickar så gott jag kan ljus, värme, hopp och styrka härifrån Helsingfors upp till dem i Vasa.

/Monica

ps Tekstitys myös suomeksi!

Det går inte att förakta, shamea och diskriminera sig till hälsa

För ett år sedan skrev jag denna kolumn i Hbl. Jag avslutade den med att konstatera att jag önskar att jag inte måste skriva samma text om ett år igen, men kvällstidningarnas bantningstips, kroppshetsen och bikinikroppstjatet fortsätter, allt i hälsans och välmåendets namn. Men, vad visar forskning egentligen om viktdiskriminering, fat shaming och hälsa?

 

Om fettförakt i hälsans namn

Om ni undrar varför jag skriver samma kolumn om och om igen, kroppen maten vikten känslorna, så är det för att det fortsätter finnas så många orsaker att skriva den. Denna vår [2016] har kroppsacceptans (äntligen!) lyfts fram på riktigt i Svenskfinland. Smarta, modiga människor har på bland annat bloggar, Instagram och via Radio Extrem berättat om hur det är att ha en större kropp än smalhetsnormen föreskriver, om sina erfarenheter av fettförakt och fördomar, och om att tycka om sin egen och alla slags kroppar. Det är viktigt, starkt och stärkande. Mindre stärkande är dock en gräslig del av reaktionerna. Rader av kommentarer som sträcker sig från ”oro för personens hälsa”, till ”oro för fetmaepidemin”, till ”oro för våra barn”, till dietuppmaningar och uppenbart, iskallt fettförakt.

Jag är inte rätt person att skriva om hur det känns att utsättas för kroppsförtryck, och jag tänker inte tala om för någon hur den ska leva i sin kropp. Däremot tänkte jag lyfta fram lite forskning på området. Fördomar och bias om vikt är utbredda och sega, och lärs in tidigt. På en ätstörningskonferens jag nyligen deltog i citerades en studie i vilken bebisar föredrog att titta på rundare figurer, medan treåringar föredrog smala personer. Det sorgliga är att detta korrelerade med hurdana attityder treåringarnas mammor hade gentemot vikt och övervikt. Fettförakt och stigma hjälper ingen, utan sårar och skadar. Att utsättas för viktdiskriminering är associerat med ökat psykiskt illamående såsom depression, stress och lågt självförtroende. Till smalhetsivrarnas överraskning tyder forskning dessutom på att viktdiskriminering och fettförakt (fat shaming) kan leda till viktökning. I studier där man följt med överviktiga människor över tid har de som utsatts för fat shaming mer sannolikt förblivit överviktiga, och bland icke-överviktiga personer har de som utsatts för fat shaming mer sannolikt blivit överviktiga. Att utsättas för viktdiskriminering och stigma är associerat med mer hetsätning och emotionellt ätande, konsumtion av mer mat och större upplevd förlust av kontroll över sitt ätande, mer undvikande av fysisk aktivitet, samt en förhöjd tröskel att söka hälsovård. Samma logik gäller för rigid bantning och överdrivet restriktivt ätande. I lördags [år 2016] disputerade Essi Sairanen i psykologi vid Jyväskylä universitet med en avhandling där hon fann att större flexibilitet gällande viktkontroll var associerat med mer psykiskt välbefinnande bland överviktiga personer och, för den det är av betydelse, större viktnedgång och upprätthållande av denna.

Alltså: att i hälsans namn förakta och hacka på större kroppar och predika rigid restriktivitet leder till ökad fysisk och psykisk ohälsa. Att jobba för att olika slags kroppar, alla kroppar, ska accepteras och bemötas med respekt leder till ökad hälsa. Läs och begrunda, hörrni. Jag slipper gärna skriva den här kolumnen nästa sommar igen.

 

What can I say? Jag håller med mig själv, och önskar att saker ska förändras så att jag slipper posta denna text nästa sommar igen. Ta hand om er. <3

/Monica

Evidensbaserad vård av ätstörningar?

Idag skrev jag en kolumn i Hbl om varför vi behöver forskning och vetenskap, och hur viktigt det är att vi förstår hur kunskap formas och omformas. Jag håller med mig själv, men jag är också medveten om att det inte är lätt och att absoluta svar sällan finns. Detta är inte minst sant vad gäller forskning om psykiatrisk vård och psykoterapi. 

Människor med ätstörningar och deras anhöriga undrar förståeligt nog ofta vilken den bästa behandlingen är. Det är en svår fråga, och som även beskrivs här är det mycket vi ännu inte vet. I korthet kan sägas att vi vet att familjebaserad terapi ofta är välfungerande i vården av barn och ungdomar med anorexia nervosa. I vården av bulimia nervosa och hetsätstörningsstörning finns belägg för att kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell terapi ofta leder till goda resultat. Det är förstås också individuellt vad som passar vem, och därför måste vi alltid utgå från individens unika situation och behov. Trots att de flesta får hjälp, börjar må bättre och blir friska, blir ca 10-20% av personer med ätstörningar tyvärr inte friska utan sjukdomen fortsätter som svår och långvarig. Många får alltså inte tillräcklig hjälp av de bästa behandlingsformer vi har idag. Därför måste vi fortsätta utveckla bättre vårdmodeller, och också testa dem i vetenskapliga studier. Det är inte patienterna som ska anpassa sig till vårdmodellerna, utan vården som ska utvecklas för att allt bättre erbjuda patienter det de behöver.

Ta hand om dig, och våga söka vård om du behöver den. Du är värd att få hjälp och du är värd att må bra.

/Monica Ålgars